Varför ska vi andas genom näsan?

Den bästa andningen är den som sker in och ut genom näsan. Det är också viktigt att inandningsluften hamnar djupt nere i lungorna, samtidigt som andningen är avslappnad, rytmisk och tyst. Idag tänkte jag försöka förklara så enkelt som möjligt varför vi just ska andas genom näsan.

  • Vi får in lagom mycket luft. Om vi andas genom munnen så ökar andningen automatiskt och vi får in för mycket luft. Det är alltså en liten hyperventilering  som innehåller mer luft än kroppen kan ta om hand. Andningen blir också lätt oregelbunden, med korta och snabba andetag.
  • Luften får rätt temperatur. Våra näsväggar är fuktiga och varma och de värmer upp luften så att den inte är så kall när den kommer till lungorna. Även vid utandning så värms och återfuktas näsan av luften som kommer från lungorna. Näsan fungerar därför som en bra värmeväxlare för kroppen.
  • Risken för infektion minskar. Näsan fungerar även som ett bakteriefilter, när flimmerhåren fångar upp bakterier, virus, kemikalier och andra partiklar som vi andas in. Dessa förs sedan vidare till svalget och vi sväljer ner dem. Det är betydligt bättre att det går den vägen än att den smutsiga luften dras ner i lungorna.
  • Luften når djupare ner i lungorna. Luften kommer först i kontakt med näsmusslorna, som cirkulerar luften så att den ska renas och bli varmare. Sedan lugnas luften ner och blir mer strömlinjeformad. Det gör att luften lättare kan dras längre ned i lungorna. Vid munandning andas vi snabbare och får därför ett mer turbulent flöde, som gör att luften inte kommer lika långt ner i lungorna. Det är bäst för lungorna att vi byter luft även långt ner i lungorna.
  • Kvävemonoxid behövs. I bihålorna producerar kroppen kvävemonoxid som följer med luften ner vid näsandning. Den hjälper till att vigda luftrören så att luften har lättare att passera. Den bidrar också till att blodkärlen vidgas så att syret lättare kan föras över till blodet. Inte nog med det. Kvävemonoxid är också bakteriedödande och hjälper till att rensa bort de bakterier som undsluppit flimmerhåren i näsan och hals. Vid munandning så tillsätts aldrig någon kvävemonoxid till luften.
  • Friare luftvägar. Det går ju lättare att andas om luftvägarna är fria och när vi andas in kall och torr luft via munnen så ökar påfrestningen på luftrören och risken för inflammation ökar. Vid inflammation sväller vävnaden  och det ger trängre luftvägar. Fler bakterier i inandningsluften gör också att mer slem måste bildas för att göra sig av med partiklarna. Det gör även att slemkörtlarna blir större och minskar luftens väg ner.
  • Tänderna blir rakare. Munandning torkar ut saliven och det ökar risken för karies, eftersom saliven skyddar tänderna. När vi andas genom näsan så ligger tungan uppe i gommen, men när vi andas genom munnen åker tungan ner. Det ökar risken att tänderna blir sneda, eftersom tänderna formas kring tungan.
  • Det frigör en täppt näsa. Om näsan inte används så gör det minskade lufttrycket att näsgångarna minskar i omfång. I näsan har vi näsmusslor som är små svällkroppar och de minskar automatiskt när vi andas genom näsan.

Vid ett annat tillfälle ska jag förklara varför vi ska andas djupt, rytmiskt, lugnt och tyst. Vill du läsa mer kan jag varmt rekommendera boken ”Medveten andning” av Anders Olsson, som enkelt men samtidigt utförligt beskriver det mesta om medveten andning.

Annonser

Äter du inte kött?

-Varför inte det?

Den frågan får jag ungefär en gång i veckan. Oftast på jobbet, men även i andra sammanhang. Och jag blir jätteglad av att få frågan. För det betyder ju att man är nyfiken, vill veta mer och bryr sig.

 Det kan väl egentligen sägas i tre ord: smak, miljö och djuren. Tänkte förklara lite längre (men fortfarande kort) vad jag menar med detta.

# Det är ju inte gott! Prova vara utan kött i nån vecka. Sedan lovar jag att du kommer känna en blod-smak som du inte tidigare tänkt på. När vår familj hade magsjuka i ungefär en månad fram och tillbaka mellan oss så blev jag, helt otippat, inte sugen på korv och kött längre. Blä smakade det. Finns faktiskt mycket fräschare råvaror än rått kött.

# Det är inte miljömässigt hållbart att vi fortsätter äta kött i den utsträckningen som vi faktiskt gör idag. Finns jättebra info om detta på t.ex. Naturskyddsföreningens hemsida.

# Och så frågade ju min äldste son hela tiden vad maten innehöll… Så då började jag undra mer och mer varför vi föder upp, fraktar på en jättetrång yta och avlivar jättemånga djur för att vi människor är lite sugna på kött. Vem ger oss den rätten?

Om du känner att du behöver lite stöd kring varför du borde äta mer ekologiskt så Läs här!! För mig finns det självklara svaret: För att jag vill låta mina barn och barnbarn uppleva denna underbara värld!  Kan låta som en sju jävla klyscha! Men det är ju som med de flesta klyschor. Väldigt sant!

Så våga stå för vad du äter. (Ekologiskt, närproducerat, vilt? Okej, så länge man själv kan stå för det. Vet du t.ex. hur det djuret du äter har blivit behandlat?)

Våga visa dina barn vad som är okej och ge dem de värderingar i livet som du själv tycker är viktiga! Så länge du kan göra det så behöver du ju inte bli vegetarian. Men du kanske vågar börja med att byta ut en måltid i veckan till vegetariskt. Och köpa lite mer ekologiskt. Det behöver varken bli mycket dyrare eller omständigare. Men det kan handla om att ändra ett beteende. Och det kan vara nog så svårt.

Sen är det ju så att bland barnskrik, vakennätter, blöjbyte och en total livsomställning så kanske man inte orkar förvälla bönor i åtta timmar. Det har jag garanterat inte orkat. Då gör man det som barnen äter. Grillkorv och makaroner kanske. Men är det inte så att barnen äter det vi lagar? Det handlar bara om vana.

Ge dina barn bra vanor. Både vad gäller mat, men även andra rutiner. Så har du gett det bästa du kan till det bästa du har!

(Och nej, jag har inte lyckats övertyga min man att skippa kött ännu. Lär nog hända ungefär när helvetet fryser till is.)

Så svaret på den där frågan jag får, borde egentligen bara innehålla en motfråga: Varför äter du kött?

Yogisk förlossning

Kan man föda barn yogiskt? Jag tror det. Vid varje graviditet har jag gått på gravidyoga, men det var först vid min tredje förlossning som jag verkligen fattade allt. Här delar jag med mig av hur min tredje förlossning gick till. Avgör själv om den är yogisk eller inte.

Så var påsken över. Skulle bebisen för evigt stanna i min mage? Som tur var inte. Från att ha gått med en stor mage och känt frustration ena dagen så har jag nu en bebis i min famn och känner bara lycka. (Okej, trötthet också kanske. Men det är underordnat.)

Den här gången startade det med att vattnet gick när jag låg i sängen mitt i natten. Ovanlig känsla får jag säga. Värkarna tilltog också och vi ringde in barnvakt (min pappa) och doula (min mamma) och åkte in till förlossningen. Spända av förväntan – äntligen skedde det som vi väntat på så länge – men också lite nervösa – ska vi verkligen utsätta oss för det här igen?

När vi kom in till förlossningen så fick jag lägga mig i sängen för att ta alla tester. Jag var bara öppen några centimeter än så länge. Barnmorskan behövde också lyssna på bebisen för att se att den mådde bra. Vi satte på min spellista med mina yogamantran som jag förberett och alla tester såg bra ut, så barnmorskan satte akupunktur på mig och vi bestämde oss för att jag skulle ta ett varmt bad för att kunna slappna av. Det var verkligen skönt att känna vattnets värme och det gav mig en känsla av tyngdlöshet, som kändes fantastisk med min stora mage. Varje värk försökte jag andas ut och hela tiden slappna av, så att bebisen skulle ha det lättare för att komma ner genom mitt bäcken. Jag hängde mestadels på huk mot badkarskanten. Absolut inte lätt eller smärtfritt på något sätt, om jag minns rätt, men med mina yogaförberedelser och ett otroligt stöd från min man och vår doula så gick det bra. De servade hela tiden med dryck, massage, peppande ord, hålla i handen och annat som jag behövde.

Efter badet hade styrkan på toppen av värkarna trappats upp till nästintill outhärdliga och jag gick med på att ta lite lustgas för att kunna fortsätta slappna av. Barnmorskan undersökte mig igen och nu var jag nästan helt öppen och fick tydligen börja krysta när jag kände att krystvärkarna kom. Jag och min man kollade på varandra med samma min: vadå, redan??

Efter mindre än tre timmar inne på förlossningen så födde jag, tillsammans med min man och vår doula, en frisk och underbar dotter! Hon var mindre än sina storebröder, men en exakt kopia av hur de såg ut när de föddes. Helt perfekt!

 

Jag kan varmt rekommendera att ha med någon extra person på förlossningen. Det underlättar så mycket för både mamman och partnern. Min man kunde nu helt fokusera på att finnas till för mig. Ville jag bara att han skulle stå bredvid och hålla min hand så kunde han det. Och min mamma som var med fick nog ett minne för livet. Och så hann hon ta några bilder under tiden också, vilket min man inte hunnit göra.

Men nu har ett nytt litet liv kommit till världen. Det är ofattbart så små de kan vara, dessa fingrar och tår. Vi har fått en till att älska och jag har antagligen blivit utkonkurrerad från första platsen vad gäller min mans favorittjejer. Jag har i alla fall helt klart fått en ny favorittjej.

Förlossningsplan och doula

Här delar jag med mig om mina tankar kring förlossningsplan och doula inför min tredje förlossning. (Som skedde i april 2015.)

Det här med förlossningplan har jag tyckt varit något onödigt förut. Jag menar, har ens barnmorskorna ögnat igenom den innan de knallar in hos den snart födande mamman? De har väl inte tid att läsa igenom ett dokument när någon ligger och vrider sig i smärtor? Plus att de ju ändå frågar allt när de kommer in i rummet? Och hur ofta blir det som man önskar ändå?

Samtidigt kan jag för min egen del känna att det är bra om jag tänkt till lite innan. Mest kanske för att jag är lite av ett planeringsfreak som vill ha kontroll på situationen. Så mycket DET nu går när det handlar om att föda barn. (Och för att jag ofta har väldigt lång tid på mig att tänka till, eftersom bebisarna verkar trivas så bra i min mage…)

Men den här, tredje och sista, gången så har jag gjort detta på tre (3!) olika sätt.

En enkel förlossningsplan skrev jag med min barnmorska. Där sammanfattas kort mina preferenser, så att förlossningspersonalen ska ha lite av ett hum. Den finns redan nu elektroniskt på plats och väntar på mig.

Sedan har jag fyllt i en mall (avancerat ska det va) från 1177.se. Den punktar upp några olika saker som kan vara bra för förlossningspersonalen att veta, som tex att jag haft två normala förlossningar tidigare, inte känner någon särskild oro inför denna heller och att jag övat massor av yoga och andning. Det papperet ska även min man och min doula (återkommer till det mer snart) vara medvetna om.

Jag har också, dagen till ära, gjort små förlossningens-pepp-lappar. Där står korta meningar eller ord som ska hjälpa de som står bredvid att peppa mig och även att få mig att behålla fokus under förlossningen. Dessa sammanfattar allt jag gjort för att ladda upp, med yoga, meditationer och andningsövningar. Där står mina målbilder och fina uttryck från min yogalärare, som tex:

”Nu är du en sammandragning närmare din bebis.”

”Snart får du träffa din bebis.”

”Slappna av i käkarna.”

Kan verka lite klyschigt, men allt kan bli så overkligt när man ligger där och har sjukt ont. Och då hjälper det faktiskt att få veta att det är ju faktiskt en bebis som snart ska komma ut. Inte ett badkar. Och att man faktiskt tjänar på att slappna av i käkarna. För då slappnar man av i underlivet också. (Läppar som läppar, tydligen.)

Förlossningsplan

Dessa färgglada förlossnings-pepp-lappar kanske vi använder. Eller så ber jag mina kära peppande kompisar att stoppa upp lapparna någonstans och istället ge mig SMÄRTSTILLANDE! Vi får se.

Så vad är då en doula?

Enligt wikipedia så är det ”en kvinna som ger emotionellt stöd vid en förlossning”. Och jag tänker att doulan ska fungera lite som länken mellan de blivande föräldrarna och barnmorskan. Som den som stöttar partnern att orka stötta sin födande kvinna (tex kan finnas som uppbackning om partnern behöver gå på toa, för gud förbjude att partnern lämnar den födande kvinnan mitt i en värk bara för att hen ”behöver kissa”.) Men också väldigt mycket som en extra hjälpande hand. Varför inte hjälpas åt vid livets tuffa tillfällen, istället för att själv stånga sig blodig?

En doula kan vara en professionell och utbildad doula. Eller bara en stöttande närstående. Jag har frågat min mamma om hon vill vara doula. Hon är visserligen barnmorska. Men också en av mina bästa vänner. Och jag vill ge henne den här upplevelsen. För jag tror hon kommer njuta. Och jag vet att hon är super på att peppa. Hon har ju hjälpt mig genom livet. Så jag tror hennes stöd kommer vara mycket värt.

Även om jag VET att jag och min man klarar av det själva. Det har vi gjort två gånger tidigare. Och det är absolut inte det att jag inte tycker min man gjort ett strålande jobb. För det har han. Han har varit ett otroligt bra stöd. Men rutinen har väl gjort mig klokare också kanske. Och jag tror att det blir bra avlastning för honom. (Vem skulle inte vilja samarbeta med sin svärmor under jobbiga förhållanden, haha?)

Så den här gången satsar vi på en plan innan, en doula som stöttar oss under tiden och två underbara syskon som hjälper till att ta hand om barnet efteråt. Om nu något blir som vi tänkt oss. Kanske stöper planen. Det får man ju såklart vara beredd på. Men det känns ändå skönt att vara ordentligt förberedd, inför ett av mitt livs största ögonblick.

Sovande yogabebis

Den bästa starten på dagen får jag när jag tar en stund för mig själv och gör yoga. Men det är inte alltid så lätt att få till den tiden med små barn. Vissa mornar vaknar de små liven extra tidigt och då kan det bli yoga med barn istället. Inte alltid lika lugnt kanske, men det brukar funka det med.

Min minsta vaknar ibland lite onödigt tidigt. En vintermorgon tyckte till och med hon att det var lite väl tidigt. Efter en stund på yogamattan kröp hon upp i min famn och somnade där. Jag satt med korslagda ben och bara njöt en stund.  Sedan la jag ner henne bredvid mig och fortsatte en timme. Hon sov hela tiden. Snacka om bra start på dagen.

Hur min yogaresa började

Det var 2008 och jag var gravid med mitt första barn. Jag var på Barnmässan i Karlstad och halkade in på en gratis ”prova-på-yoga”. Det kunde ju vara skönt att få yoga lite. Vad nu det egentligen var.

Det var bara jag och min mamma där, just på det tillfället. (Hon hängde med som moraliskt stöd.) Och jag minns att det verkade rätt häftigt. Och skönt. Så jag anmälde mig till en kurs. Kanske mest för att jag tyckte lite synd om yogaläraren som bara fick visa mig och min mamma. Och för att jag ville unna mig nåt när jag var gravid.

Och visst var det skönt att gå en gång i veckan. Men det var nog inte förrän några år senare som jag på riktigt skulle fastna för yogan. Och förstå dess riktiga kraft.

Det var på mitt första retreat 2013. En hel lång helg spenderade jag med andra kvinnor. Fick känna potentialen av yogan och fick verkligen känna mig själv på riktigt.

När jag sen gick på gravidyoga för tredje gången 2015, så hjälpte den här kraften mig att hantera smärtan. Att vara närvarande. Att vara lugn. Att andas.

410

Och nuförtiden gör jag yoga varje dag. Det har förändrat mitt sätt att förhålla mig till mitt liv. Mitt sätt att acceptera mig själv, andra och det som händer.

Det är bara sig själv man kan ändra på. Var sann mot dig själv!