Dags för ny kurs

Där nere i mörkret ligger yogaloftet i vinterdvala. Men snart tänds ljusen där igen, efter några veckors uppehåll. På måndag börjar en ny kurs där, som ska pågå i tio veckor. Den här gången ska det handla om magen. Hur vi kan få magen att må bra, som i förlängningen också gör att vi mår bra. Hur kroppens motor kan fungera för att göra sinnet glatt.

Båda tiderna är fullbokade sedan några veckor tillbaka. Åh, som jag ser fram emot att träffa alla fina deltagare igen. ❤

Efter min resa till Indien har jag bara blivit mer övertygad om att kundaliniyogan står mitt hjärta närmast. Där uppe på taket i soluppgången, ackompanjerat av havets brus och templens morgonsånger, kombinerade jag min sköna kundaliniyoga med de övningarna som jag fick där. Så trots fina upplevelser av andra yogaövningar är det ändå just kundaliniyogan som jag uppskattar mest och som jag kommer fortsätta undervisa i. Det är den yogan där jag enklast hittar mig själv. Hittar mitt andetag och kontakten med min kropp. Där kontakten mellan kropp, sinne och själ sker.

Med hem från Indien fick denna vackra klangskål följa med.

Kanske blir det smakprov på dess toner på måndag. Det blir i alla fall spel på min underbara gong, det är ett som är säkert. Gongens vibrationer som hjälper oss att släppa spänningar, gå djupare i avslappningen och som vibrerar våra energier.

Och så blir det ett yogapass för matsmältningen och en meditation för självkärlek och läkning.

Det kommer bli fint.

Annonser

Min Indienresa!

Idag är jag tillbaka i Sverige igen och snart även i Karlstad. Tillbaka till kylan och den höga luften. Tillbaka till det som känns välbekant och hemma. Tillbaka till min älskade familj. Bara jag skriver orden här nu så rinner tårarna. Åh, så jag har saknat dem! När piloten berättade att vi snart skulle landa på Arlanda så forsade mina tårar.

För mina känslor är så nära. Det blir de efter två veckor på ett retreat i Indien. Jag är totalt renad på både utsidan och insidan. Känslorna kommer lättare än vanligt. Sinnet känns lättare än vanligt. Ögonen lyser klarare än vanligt.

Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta den här resan. Det är nästan omöjligt. Men jag ska försöka. För din skull, fina läsare. Och för min egen kanske. För att kunna sortera ut intrycken och spara dessa vackra minnen djupt i mitt hjärta.

När jag kom till Indien för två veckor sen så möttes jag av ett levande land. Ett myller av människor och olika fordon. Dofter från kryddor, sopor och bilar. Ljud från tutande fordon och hojtande människor. Känslan av en otrolig värme mot huden. Jag snurrade på mig en sjal på huvudet och skyddade mig mot några av intrycken.

En och en halv timmes resa i en minibuss, med ett gäng andra förväntansfulla resenärer, var det första som Indien bjöd på. Om du sett något galet Youtube-klipp på en trafikkorsning i ett annat land där alla bara kör in i korsningen och djungelns lag råder så kan du på ett ungefär föreställa dig hur det är i Indien. Att hålla sig i en fil är inget som funnits med som uppkörningskrav, om man säger så. Tutan används väldigt frekvent, men inte på ett aggressivt sätt. Utan mer som att varna för att man kommer. För här finns inga sura miner, i ett av de mest glädjefulla länder jag besökt.

Efter en stund åkte vi av den större vägen och längs vägarna byttes stora cementbyggnader ut mot mindre försäljningsstånd.

Efter den här ganska intrycksfulla starten på resan så stannade minibussen utanför Vaidyas Ayurveda Village. Kläderna klibbade mot kroppen. På ett dygn hade jag bytt från minus 15 grader till plus 35 grader. Inte så konstigt att det kändes varmt.

Jag vill inte alls säga att det var knäpptyst och helt lugnt där vi klev av. Från något tempel en bit bort hördes musik från högtalarna. Någon snickrade och bankade. Kråkor kraxade. Men framförallt hördes havet. Det tydliga bruset när vågorna slog in mot stranden och stenarna.

Även om mitt första intryck av det här stället inte var att det var tyst och lugnt så var det ändå här som jag hittade lugnet. Och vilket lugn sen.

Det visade sig att vi var 12 svenskar som skulle bo här i två veckor tillsammans. (Några skulle även fortsätta ett par veckor till.) Hela det här stället ägs ju av Janesh Vaidya, som är en Ayurveda-Guru från Indien. Har har skrivit en massa böcker om Ayurveda och även föreläst flera år i Sverige om hälsa och Ayurveda.

Ayurveda är den uråldriga indiska livsläran, som kan hjälpa oss att leva ett friskt och hälsosamt liv, utan en massa medicin. Förutom maten förstås, som räknas som vår medicin. Och yoga använder vi som vår terapi.

Vi fick alla träffa en Ayurveda-läkare som baserat på lite frågor och tester (puls, blodtryck och blodsocker) berättade vilka obalanser vi har i kroppen. Sedan skulle vi yoga, äta och få behandlingar utifrån detta. Så att vår obalans skulle försvinna. Och var passar bättre att göra det än här?

Varje morgon vaknade jag utan problem vid halv sex. Efter en dusch och en kopp te så gick jag upp på taket, på den byggnaden vi bodde i. Där gjorde jag ett yogaprogram som var speciellt utformat för mig, utifrån vad jag behövde. Jag brukade hålla på 1,5 timme, bara för att det var så underbart skönt. Under tiden gick solen upp över tempel och kyrkor, som sedan länge spelat hög indisk musik i högtalare. Men det var inte det ljudet som jag minns mest. Det var havet. Det underbara havet.

Sedan serverades frukost. Som för mig bara bestod av en fruktsmoothie, upptäckte jag efter några dagar. Dessa två veckor skulle vara en reningsperiod, så jag fick gott nöja mig med min smoothie, när några andra kunde få yogisk gröt med cashewnötter och dadlar på. Det var lite tufft, det får jag medge. Men lärorikt.

Dessa åtta små skålar fick vi varje lunch. Med lika olika röror i. Jag fick aldrig ris till, utan cous-cous istället, som synd var. Jag som verkligen sett fram emot att få äta ris. Maten var fylld med smaker, en tugga för varje smaksensation. Och det var också så som vi skulle äta det. Långsamt, som en meditation och bara med händerna.

Varje dag fick alla också en varsin behandling på ungefär 1 timme och 20 minuter. Det var alltid en oljemassage av hela kroppen och så kunde det vara ångbastu, kroppsinpackning eller specifika oljebehandlingar. Helt beroende på vad man behöver i sin obalans. Jag har nog aldrig känt mig så omhändertagen som under dessa behandlingar. Hela kroppen, men också mitt sinne fick behandling, på något sätt.

Vi fick också vara med på yogaworkshops, danspass, matlagningskurs och lyssna till indiska musiker. Och alla fick varsin fotbehandling, ansiktsbehandling och manikyr. För att inte prata om de föreläsningar som Janesh hade med oss.

Ja och så fanns tid för att bara vara såklart. Sitta på en solstol i skuggan (det var alldeles för varmt för mig att vara i solen) och läsa eller bara titta ut över havet. Stranden heter Dolphin beach och som namnet antyder så fanns där delfiner. Vid minst tio tillfällen såg jag en eller flera hoppande delfiner i vågorna.

Det fanns också tid för att prata om man ville. Och såklart bada i det ljuvliga havet som jag fullkomligt förälskade mig i. Två-tre gånger per dag blev det bad. Och ibland kunde jag och en nyfunnen vän ligga i vattnet mer än en timme och bara prata. Prata om livet. Som en av de bästa terapierna.

Jag gjorde ett par utflykter också. För att få upptäcka lite mer av Indien när jag ändå var här. Fast man kände sig lite skör när man åkte utanför retreatet. Som att man öppnat sina sinnen och var extra känslig. Men det blev en mysig tur med en kanalbåt och även två kortare resor med tuk-tuk.

Så efter de här veckorna, om jag ska knyta ihop säcken, så känner jag mig ren inifrån och ut och totalt lugn. Och jag är så tacksam för att jag fick möjligheten att åka iväg på det här. För att min man roddade allt där hemma. Och för att underbara släktingar hjälpte till när det behövdes. Mitt hjärta är så fyllt av kärlek. Bara varm, ren kärlek.

Tack Indien! Och tack min älskade man, snart ses vi äntligen! ❤