Superwoman?

Den där kvinnan som bara klarar allt. Som vackert säger ja och sliter på i det tysta. Som åtar sig det hon borde. För det finns ju mycket som man borde göra. Borde klara. Borde ordna.

Eller stopp nu! Vem säger egentligen att man borde allt detta? Är det kanske min egen tro på hur något ska vara? Eller samhällets press på hur perfekt livet borde vara?

Jag har bestämt mig att på riktigt att jag duger precis som jag är. Att jag måste lyssna inåt för att känna efter vad jag ska göra och vad jag vill göra.

När det blir alltför mycket runtomkring. Så många saker som man borde. Alldeles för många. Då måste man ibland backa. Säga stopp och tänka efter. Vad är viktigast i livet?

Den 19:e mars bytte jag jobb. Från att ha jobbat 70 % som verksamhetsutvecklare, varit ledig varje fredag och jobbat med yogan och varit föräldraledig delar av dagar. Till att bli enhetschef, 100 %. Och hålla i två yogakurser i veckan. Och hinna med tre barn, man, hus och trädgård. Och ha en hel massa åtaganden utöver detta.

Plötsligt såg jag mig själv springa från det ena till det andra. Stressa på och aldrig stanna upp. Inte ha tid att dofta på barnens hår. Inte hinna med att utföra något hemma utöver det allra nödvändigaste. Inte njuta av min nya tjänst, som är jätterolig. Jag orkade inte höra på barnens tjat när jag kom hem. Tålamodet fanns inte där, som det brukade. För hjärnan hade redan gått på högvarv under dagen.

Jag tänkte på vad jag alltid säger på mina yogakurser och till mina medarbetare. Det viktigaste är att känna in. Känna efter hur mycket man själv orkar. Att alltid vara snäll mot sig själv och hinna njuta av varje ögonblick.

Men plötsligt var jag långt ifrån där själv. Och då var det dags att säga stopp. Vad är viktigast i mitt liv? Familjen. Alltid familjen.

Och så ville jag faktiskt ge jobbet en chans. För det vara bara menat att jag skulle få jobbet. Det var som klippt och skuret för mig. Eller snarare så var jag som klippt och skuren för jobbet.

Yogan då? Om jag tänkte efter så var det just yogan som gjorde mig stressad. Att hinna hem varje måndag till dubbla kurser. Att hinna förbereda mig. Att orka varva ner efteråt. Så det fick bli yogan som jag behövde prioritera bort den här gången. Eller snarare prioritera ner, längre ner på rangordningen.

Istället för dubbla kurser bestämde jag mig för att hålla en kurs på måndagskvällar. Lite senare, så att jag hann med jobb och familj. Så att den bara finns där som min sköna oas, min tillflyktsort och den stund på veckan då jag bara kunde få hänge mig helt åt min passion. Utan måsten och stress.

Med världens bästa deltagare så är det inga problem. Det fanns inte en person, av de 14 som jag har, som inte stöttade mig i beslutet. Att de får yoga varannan vecka istället var såklart trist för dem. Men det var bättre än att kanske inte få komma mer på väldigt länge.

Ibland måste man följa sitt hjärta. Den här gången sa mig hjärtat att jag behövde tänka på mig själv. Min magkänsla vill ge jobbet en chans. Att jag sviker de yogadeltagare som jag lovat en tioveckorskurs, som nu bara blir åtta veckor? Ja, ibland får man göra saker man inte vill, eller kanske inte borde. Bara för att man behöver lyssna på sig själv. Sluta vara superwoman. Man kan inte klara allt själv. Man ska inte klara allt själv. Jag är stolt över mitt beslut och känner mig betydligt lugnare. Det går faktiskt att sänka ambitionsnivån, utan att man för den sakens skull blir en sämre människa. Det kan till och med vara så att man blir en bättre människa. Tänka sig.

Mina fina yogadeltagare vilar efter ett skönt mag-pass. Och jag njuter.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s